De hatar arbetare och deras representanter
Igår hade vi möte med Joint Apparel Association Forum (JAAF), det vill säga branschorganisationen för klädtillverkare på Sri Lanka. De hade bjudit in till mötet på grund av vår reaktion på deras ”Garment without Guilt” kampanj. Detta kan ses som en framgång eftersom arbetsgivarna i vanliga fall inte ens tittar på fackföreningarna, man brukar vägra att ens möta fackföreningar. Men nu var vi inbjudna av dem. Vår motkampanj har uppenbarligen effekt.
På mötet fick jag erfara det kompakta hat mot arbetare och deras representanter som dessa människor känner. Inte helt öppet, inte till en början. Dessa PR-tränade höjdare bär på så mycket social kompetens att det stänker om det. Men när de säger att de vill skapa en social dialog och skapa stabila industriella relationer så är det på deras villkor. De vill att arbetarna och facket ska hålla käften och hjälpa dem att tjäna mer pengar. När Anton gjorde det klart för dem att vi inte skulle lägga ner vår kampanj (som uppenbarligen har skrämt arbetsgivarna) bara för att de bjöd in oss till ett möte, så gled ridån av trevlighet sakta åt sidan och Ashrof Omar, ordförande för JAAF, tog till hoten.
Följande hot uttalades:
1. Flytten
”Om inte ni skärper er så flyttar vi industrin till Bangladesh eller Vietnam.” Detta är allt annat än ett ovanligt hot utan tvärt om något vi även är vana att höra i Sverige. Det faller ju någonstans på att det helt enkelt inte är rimligt. Industrin är inte så flexibel som man vill ge sken av. Därför var Omar tvungen att även ta till ett annat hot.
2. Smutskastningskampanjen
”Vi skulle kunna satsa 100 000 dollar (mycket, mycket, mycket pengar på Sri Lanka) på en mediekampanj för att smutskasta facket om vi vill.” För att förstå det riktigt fula i detta hot måste man veta att i princip alla tidningar på Sri Lanka är helt och hållet regeringstrogna. Klädindustrin är den mest omhuldade industrin av regeringen, och följaktligen tidningarna skriver aldrig något kritiskt om JAAF eller klädindustrin. Däremot behandlas fackföreningsrörelsen mycket styvmoderligt av media. Jag trodde (eller tror) nog att Omar redan investerat sina 100 000 dollar.
3. Den gula fackföreningen
”Jag kan ta en avdankad vänsterpolitiker, ge honom 500 000 rupies, en fin bil, en chaufför och be honom att starta en fackförening åt mig. Jag skulle kunna konkurrera ut er fackförening” Att hota med att starta en gul fackförening visar tydligt vilket förakt dessa människor känner inför arbetstagares rättigheter.
När vi skulle lämna mötet och Anton och Omar skakade hand så sa Omar, ”Det är som att skaka Arafats hand.” Anton trodde att Omar menade att facket var terrorister. Jag trodde att Omar menade att Anton var gammal och snart skulle vara ute ur leken.
På vägen till mötet tyckte jag att temperaturen var sval och behaglig. Vi passerade en termometer (vilket jag inte sett sen jag lämnade Sverige), den visade 28 grader. Man har uppenbarligen vant sig vid värmen.
På mötet fick jag erfara det kompakta hat mot arbetare och deras representanter som dessa människor känner. Inte helt öppet, inte till en början. Dessa PR-tränade höjdare bär på så mycket social kompetens att det stänker om det. Men när de säger att de vill skapa en social dialog och skapa stabila industriella relationer så är det på deras villkor. De vill att arbetarna och facket ska hålla käften och hjälpa dem att tjäna mer pengar. När Anton gjorde det klart för dem att vi inte skulle lägga ner vår kampanj (som uppenbarligen har skrämt arbetsgivarna) bara för att de bjöd in oss till ett möte, så gled ridån av trevlighet sakta åt sidan och Ashrof Omar, ordförande för JAAF, tog till hoten.
Följande hot uttalades:
1. Flytten
”Om inte ni skärper er så flyttar vi industrin till Bangladesh eller Vietnam.” Detta är allt annat än ett ovanligt hot utan tvärt om något vi även är vana att höra i Sverige. Det faller ju någonstans på att det helt enkelt inte är rimligt. Industrin är inte så flexibel som man vill ge sken av. Därför var Omar tvungen att även ta till ett annat hot.
2. Smutskastningskampanjen
”Vi skulle kunna satsa 100 000 dollar (mycket, mycket, mycket pengar på Sri Lanka) på en mediekampanj för att smutskasta facket om vi vill.” För att förstå det riktigt fula i detta hot måste man veta att i princip alla tidningar på Sri Lanka är helt och hållet regeringstrogna. Klädindustrin är den mest omhuldade industrin av regeringen, och följaktligen tidningarna skriver aldrig något kritiskt om JAAF eller klädindustrin. Däremot behandlas fackföreningsrörelsen mycket styvmoderligt av media. Jag trodde (eller tror) nog att Omar redan investerat sina 100 000 dollar.
3. Den gula fackföreningen
”Jag kan ta en avdankad vänsterpolitiker, ge honom 500 000 rupies, en fin bil, en chaufför och be honom att starta en fackförening åt mig. Jag skulle kunna konkurrera ut er fackförening” Att hota med att starta en gul fackförening visar tydligt vilket förakt dessa människor känner inför arbetstagares rättigheter.
När vi skulle lämna mötet och Anton och Omar skakade hand så sa Omar, ”Det är som att skaka Arafats hand.” Anton trodde att Omar menade att facket var terrorister. Jag trodde att Omar menade att Anton var gammal och snart skulle vara ute ur leken.
På vägen till mötet tyckte jag att temperaturen var sval och behaglig. Vi passerade en termometer (vilket jag inte sett sen jag lämnade Sverige), den visade 28 grader. Man har uppenbarligen vant sig vid värmen.
posted by Joel at 10:55 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home